JO!

Om ni undrar - så håller jag till borta på ett nytt ställe!

Spräcka nian!

... ok. En impuls. Förra inlägget var inlägg 999. Det var inget medvetet val att stanna just där. Jag bara upptäckte det nyss. Då jag tillhörde de som skrattade gott medan folk vevade upp sina rädslor inför år 2000-skiftet... med motiveringen "OH NEJ - ETT STORT JÄMT TAL SOM SLUTAR PÅ NOLLOR! FASA!" Därför KAN jag bara inte stanna vid 999. Det får bli 1000 jämnt.

... och här är den! Hoppas det inte fick några plan att ramla ur skyn och att Eiffeltornet forfarande står kvar.

Puss.

En dåres försvarstal + en fråga på det!

Som Dr. Phil brukar säga "Vissa saker börjar av en anledning och fortsätter av en annan". Dr. Phil har inte bara sin snygga mustasch going for him. Ibland nailar han även en del riktigt snygga "one-liners".

Så... något i stil med det tror jag vi har här. Med den här bloggen. Jag började den av anledningen att utmana rädslorna som hindrade mig att säga vad jag vill. När jag passerat den mållinjen, måste jag igen ställa mig (och besvara) frågan "VARFÖR!?"

Det är personligen kul att notera någon form av utveckling.

Första inlägget tycker jag idag känns som en kalv som trevande ger sig ut i hagen första dagen. Livrädd. Garderad.

Enligt den Johan skulle det här bli "En blogg där jag kan låta tankefigurer växa lite mer fritt."

Det är ett MYCKET försiktigt sätt att säga "Hoppa runt, slå sönder och falla pladask"

Det är ett aktivt arbete det där. Att krossa rädslor.
Det finns många out there!

Det är hindren som kräver mot-eld. Som vi behöver dra ner brallorna på. Attityder och tankar som hindrar det fria uttrycket och den fria tanken.

I spinnet och i röken av arbetet att uttrycka mig fritt har det uppstått en del andra saker. Jag själv har funderat lite på vad de där andra sakerna är. Vad jag gillat med den här bloggen.

För att göra ett bokslut.
Dra ett sträck och utvärdera.

Titta på vad som funnits för att
se hur fortsättningen kan bli.

Oberoendet och friheten att säga vad jag vill har kommit upp som en grej. (Nu vet jag inte om just det varit en grej du som läsare uppskattat... eller ens tänkt på... men för mig har det varit viktigt)

Jag kom att tänka på alla stackars kompisar
som bloggar och bloggat för tidningar.

De får till att börja med inte betalt, (och får de betalt är summan ett skämt)... men TROTS att de inte får betalt... ska tidningen lägga sig i hur och vad de skriver!!! KAN NI BEGRIPA!?!

Det är helt sinnessjukt, gott folk.
Därför ska vi alla tacka internet och de fria bloggarna!

Den enda platsen på jorden där en helt fri
och helt oberoende röst har möjlighet att finnas.

DET faktumet borde få gammelmedierna att rodna av skam.
DET gör det inte.

Ofriheten i världen gäller så klart inte bara ordet utan också konsten. För konst (så som den lärs ut vid de statliga körskolorna i konst)... har inget med frihets- eller sanningssträvan att göra.

DET borde få statliga körskolorna i konst att rodna.
DET gör det inte.

Som tur är erbjuder nätet oss möjligheter att koppla oss runt problem.
Internet är oslagbart.

Internet är fantastiskt.

Ni som läst Saker som inspirerar har sett mig nöta om vissa grejer genom åren.
"The death of protest - the rise of charm" är ett sådant klipp.

Jo.... som sagt.
Det här är alltså ett bokslut.

Du behöver inte svara på den idag...
men svarar gärna nån gång.

Frågan är enkel:
VAD GILLAR DU med den här bloggen?

Hejdå bloggen!

Hejdå "johans ord"! Det har varit en fin tid det här! Det här fordonet har tjänat sitt syfte. Jag har sladdat runt och utmanat mig själv att tycka en massa skit offentligt och stå för det. Jag har utmanat mig själv och mina föreställningar. Jag har aktivt fällt snavben på mig själv.

Var sak har sin tid. Jag har väldigt svårt att se hur jag skulle kunna ta just det här projektet mycket längre...

Det finns en hel del goa grejer jag lyckats sladda ur mig. Haspa ur mig. En del grejer är förvånansvärt bra! När jag går bakåt i arkivet och kollar tänker jag "fan det där var jävligt klokt formulerat, har jag verkligen skrivit det där!?!". (VA!? Kan jag inte internalisera mina åstakommanden? Lider jag av impostors syndrome?)

Sedan har du varit med och format babblet som utgjort bloggen. Kommentarsfältet har varit en viktig pusselbit i det hela!

Med den här bloggen har jag försökt krossa min rädsla.
Jag har också försökt fälla snavben på min fåfänga.

Jag har låtit "it all hang out" och levt med det.

Målsnöret var när jag krossat all min rädlsa att uttrycka mig helt fritt på nätet. Jag tror nämligen att "självuttryck" är MYCKET viktigare och mycket mer essentiellt för vårt välmående än gammelbubben Maslows "självförverkligande" (bara ordet "självförverkligande" ger mig ångest).

Det finns många som försöker sabba yttrandefriheten och möjligheterna för människor att pyssla med självuttryck. Idag läste jag en artikel där en rekryteringskonsult säger "AKTA VAD DU SKRIVER PÅ NÄTET! Var professionell - tänk på att presumtiva arbetsgivare kan läsa det du skriver!"

Eh. Ja? ...och? Såvida man inte är typ USAMA BIN LADEN eller så... så tror jag nog du kan uttrycka dig ganska fritt... utan problem.

Rädlsa.
Den ska man fan bekämpa. Kriga. Utmana. Jaga in i ett hörn och utplåna.
Inte sprida.

Bolag kommer och går... men din själ får du leva med "tills lampan slocknar".

Därför säger jag: "Det finns ingen som helst anledning att begränsa och mygla med vad du tycker. Begå aldrig någonsin våld på dig själv och håll aldrig inne med hur du känner och tänker."

Hoppas mitt obönhörliga sladdande har inspirerat någon där ute att göra samma sak. Sladda, välta, snubbla, falla pladask och ställa sig igen för ny sladdrunda!

"Ibland måste man gå fel för att hamna rätt"

Det gäller också rekryteringskonsulter...

Så nästa gång du hör en rekryteringskonsult pissa på en grundlagsskyddad rättighet och kalla det "goda råd"... skicka en bild på Mr. Hanky i ett mejl till honom! (med en kopia på mejlet till mig! Snälla lova!)

(Kanske är det vårt nya gemensamma projekt? Alltså att dela ut Mr. Hanky-pussar till de som sprider rädsla och inhumanitet på ett sätt som begränsar människors möjligheter att uttrycka sig och tänka fritt?)

Nu lyfter jag på hatten för den här gången gott folk! Jag kommer säkerligen lansera nya bloggprojekt framöver. Just nu... säger jag: tack för den här gången! Vi syns snart igen!

(Saker som inspirerar rullar ju så klart på som vanligt)

Puss o kram!

Andreas har gift sig!!!!!

DET ÄR HELT GALET! Jag har undrat var Andreas tagit vägen på twitter den senaste tiden... men efter lite efterforskning... inser jag att han förmodligen är på HONEYMOON!!! HAN HAR GIFT SIG KILLEN!

All vår uppkopplade tid i sociala medianät lurar oss att tro att vi hänger med och är uppdaterade! YESUS! Så är det verkligen inte! Här hade jag helt missat en BIG ONE!!! Helvete! Nu ska det grattas!

(förvisso hade Andreas twittrat om det samma dag som jag landade i Sverige efter min offline-vistelse i Grekland... så jag får skylla på att jag inte riktigt tillbaka i online-gängorna när det twittrades)

Min uppväxtstad!

Så där ja. Nu kan du inte bara se Västervik här i marginalen av min blogg via webbkamera... nu kan du också höra mig prata om Västervik på P4 Radio Kalmars kommun-special.

Visdomsord från en gratistidning

Jag läser en intervju med Timbuk i en gratis-tidning. (Jag streckläste hela tidningen... men en grej stod ut)

I den här intervjun uppger Timbuk ett motto som lyder "börja börja, sluta sluta"

Egentligen hade jag tänkt skriva en längre grej om ett par andra saker som stod i tidningen... men jag tycker egentligen att den lille rackarn är tillräcklig bra för att suga på idag.

Behövs inget mer babbel, liksom.

JO! (som jag skrev i kommentarerna här nere) Jag har just fått en bild på Navid & Elses lill-ninja... och hon är hur söt som helst.

Pappa & mamma!

Jag hann knappt tänka "Jag måste använda en ledig dag till att ringa min gamle compadre..." innan jag surfat in på hans Facebooksida och ser att det bara var 6 timmar sedan han uppdaterat sin Facebookstatus som vittnar om att han numera titulerar sig pappa Navid!

Lena Andersson om underhållningsgrenen löpning

Jag läste Lenas artikel. Den är rolig... men alltså. Löpning är underhållning. Gammaldags och tråkig underhållning... som inte passar nya medier... men ändå!

Den har hängt med ett tag. Jag tror man ska akta sig att dra allt för stora växlar på "de högre syftena" med underhållning.

Syftet med underhållning... om den visas i ett reklamfinansierat medium... är att sälja annonser.

Jag tror vi många gånger luras att tro att underhållning är viktigare än vad den är... då den visas på upphöjda platser. Att vi tillskriver den relevans den faktiskt inte har.

Så när Prinsessan säger att "vi borde tänka på hur mycket träning som krävs för att hoppa högt"... säger jag "tja, eller så tänker vi på något viktigt istället"

VAD varje individ tycker är viktigt hänger ihop med vilken psykologisk evolutionär nivå de befinner sig på.

För någon på nivå 4 är en Rolexklocka livets mening. Poängen med allt. För andra är det andra saker.

Var och en ska respekteras för vad de vill använda sin korta tid på jorden till.

Alla har rätt att spendera sina liv hur de vill.

Vi är här ett tag och vi dör.
Det är varken mer eller mindre än så.

Något ska vi sysselsätta oss med under tiden.

Några hoppar högt, andra botar cancer.
Några startar krig, andra försöker låta bli.
Några älskar, andra hatar.

Några porrsurfar.

... eller ok. ALLA porrsurfar.

MEN... ibland tvingas människor till grejer... av andra... och jag kom att tänka på när jag hade sett dokumentären som handlade om fascistisk Kinesisk "vinnarkultur".

Finanskrisen

Ett försök att illustrera ett stort förlopp... på ett enkelt sätt.

Jag pratade med en vän som i dagarna just kursat ett bolag. Vi kom in på hur olika vi ser på konkurser i det här landet från andra länder. När jag jobbade för en engelsk koncern brukade den skottske styrelseordföranden (som tidigare jobbat som rugbydommare och därför hade ett handslag som fick handen att knaka) skratta högt och säga "Jag har en doktorsgrad i att förlora pengar!!! HA HA HA!"

Det vill säga. Att ha gjort en konkurs är alltså en merit i många länder.

I USA är det nästan "Killen verkar skum... han har inte gjort en konkurs"

Eller "... om du inte gjort en konkurs än... ska du inte få mina pengar att göra den med. Gör den först med någon annans pengar... sen kan du komma till mig"

I Sverige är konkurs nästan förknippat med skam. Visst är det sjukt?

Det här landet är sjukt. Det här landet behöver stryk. (... eller ok då... terapi)

Markus

"Hela livet var ett disco". Så jävla bra. "På det fyrastjärniga hotellbadrummet..." där e:et uttalas som ett lite cp-slappt "ä"... (följt av en snabb beu-eu-eu - gittarr-bänd)

Bara där. Bara så långt... är det ta mig fan så jääääävla fucking bra.
Bara där är jag såld.

Tänk att det nu är åratal sen jag gick fram till Markus backstage på Hultan och säger "DU! Jag har ingen aning om vad ditt band heter, men det är så jävla bra!"

Markus såg ut som ett frågetecken. "Eh. Jaha. Tack."

That´s it. Sedan gick jag.

Några veckor senare var Martina och jag på en bjudfest i Stockholms innerstad. (från vilken Martina fick med sig en stor halv-kilos parmesanost i handväskan... som går att beskåda tillsammans med Martina och Cookie i vårt MySpace-galleri) Markus var också på festen... och när vi springer på varandra i kön till toan säger vi i kör: "AHMEN där är ju du ju!"

Så träffade jag Markus.

Det lyser!

Till vänster i bild lyser fönstren. Klockan är 22.17. Det verkar som om det är någon slags ny aktivitet där nere i Västervik i huset där det tidigare bara var mörkt om kvällarna. Jag tycker nästan det ser ut som människor där inne? Vad är på g? Är det ett gym nu eller nåt sånt? Kan inte någon från Västervik berätta mer om detta?

Inspirationsbloggens första groupie!

YEY! Jag fick just uppleva min första groupie! Tack för det, vänligaste läsare av inspirationsbloggen!

Jag är monogam, men jag fick för ett ögonblick minnas hur det var backstage på Hultsfred när Wu-Tang Clan spelade där. Enligt ryktet hade Ol Dirty Bastard efter spelningen kommit ut från det (med brudar fullproppade) loge-tältet med halvbånge och frustrerat börjat fråga runt efter kondomer.

För ett ögonblick uppstod nån sån känsla.
Jag tackar som ödmjukast för det!

MEN... tja... sitt inte och vänta för länge på ett svar bara, kära du!

I övrigt kan jag väl säga att det här med EN INVIT PÅ FEM ÅR är jävligt skralt. Det är EXTREMT mycket vanligare för mina "kvinnliga kollegor" att få inviter från snubbar. Dagligen. Lite synd egentligen! VAR ÄR JÄMLIKHETEN!?! Snubbar kanske också vill bli raggade på!?! Bättring tjejer! =)

(... och nu behöver ni då inte börja ragga på mig... ta snubbar som är singel. Då blir de glada!)

Kategoriseringar på Twitter

Igår handlade det om feministisk porr på P3. Jag satt så klart klistrad. Två av de som kommer medverka i en bok jag gör är ju med! Till att börja med.

Sedan är ju rubriken "feministisk porr" nästan skräddarsydd för att locka lyssnare som mig. Tråkigt nog har just feministisk porr inte samma mass-market-appeal... och blir därför inte riktigt FMCG. MEN... det är en helt annan grej.

Hursom. Som en annan programpunkt gjorde ELin G lite egna Tweet-kategorier. (Då det nyligen publicerades en rapport med besynnerliga och märkliga indelningar och rubriceringar)

Jag funderar lite på hur ett axplock av dagens Tweets skulle passa in där... eller om man möjligen skulle kunna utkristallisera någon ny rubricering eller indelning?

Björn Afzelius

Idag skriver Birro om Afzelius och jag kommer att tänka på vad Navid och jag blogg-ping-pongade om.... på PING vs PONG.

Det började med att jag använder ordet "väderkvarnar"... vilket triggade en tanke hos Navid... i ett inlägg som i sin tur blev tankar hos mig.

Det var fint att återbesöka de där texterna.

Snart ska Navid och Else ha bäbis. Any day now... Jag måste nog ringa karln. Navid... om du läser det här. Telefon?

Porrfilmsfrisyr

Du kanske undrat hur man får tag i en snygg porrfilmsfrisyr? De finns på Götgatan 31! Martina tog med sig en hem igår. Den hänger över stolsryggen. Den är så het.

Ny spellista

Så där ja... en kort liten rackare... som du snabbt lyssnar igenom! Puss o kram!

Trash

Jag älskar Sprawl. Har jag sagt det tillräckligt mycket nu, eller är alla med på den?

Är jag normal?

Jag kopplar inte min existensiella ångest till Svininfluensan. Jag använder den inte som ventil när livet knosar ihop mig. Jag projicerar inte mina tillkortakommanden, min otillräcklighet och min förtvivlan på den. Jag tänker inte på den som en ställföreträdare för döden.

Då jag inte ser på den som döden... förknippar jag heller inte känslor och tankar med den... som vanligtvis förknippas med döden.

Är jag normal?

Whose Line is it Anyway

Martin är här och tipsar om en amerikansk TV-show.